121012

Jag var så jävla arg förut. På alla omkring mig. Eftersom att jag signalerade gång på gång att jag inte mådde bra. Jag var förbannad på att ingen hade vett eller ork nog att hjälpa mig. Plocka upp mig, borsta av mig och hjälpa mig gå vidare. Ett par dåliga jävla skitmånader har det varit. Men nu vänder det, det känner jag. Nu har jag återfunnit styrkan jag behöver för att stå på mina egna ben och ta mig vidare. Och all den där ilskan har blivit någonting bra, någoting stort. Eftersom att när jag stod där ensam utan någon som höll mig om ryggen eller pushade mig framåt gjorde jag det till slut själv - och se så jävla bra det gick. Se så stark jag är. Idag behöver jag inte vända mig om och tacka för det stöd jag skulle velat ha, men egentligen inte behövde, för jag gjorde allt själv. Tackar mig själv då. För att jag är stark och fantastisk.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0