Blitt sparkad runt några gånger, som en del måste bli för att fatta vad som betyder nåt och vem som går att lita på

Jag var lite osäker på huruvida jag skulle lägga ut detta. Det ligger så nära hjärtat. Men å andra sidan är det typ två personer som läser min blogg så here it goes.
 
Jag läser igenom gamla dagböcker och kan inte förstå det. Det är helt ofattbart. Allt han fick mig att göra för honom. Allt jag tillät honom göra mot mig. Han fick mig att ifrågasätta mitt sätt att tänka, tala, vara. Han spelade spel och fick mig att känna mig bortgjord, underlägsen och ovärdig av hans närvaro. Men när jag läser igenom de gamla texterna ser jag att jag inte ens förstod vad han gjorde mot mig. Jag började hata mig själv ännu mer för att han manipulerade mig till att tro att det var jag som gjorde de här sakerna mot mig själv, när det i själva verket var han som utsatte mig för det. Jag satte honom på en piedestal och löd honom då han sa till mig hur jag borde vara, hur allt borde gå till. Jag satt tyst och lyssnade och tog emot. Jag försökte anpassa mig så att jag kunde bli den person han ville ha, att vara mig själv hade jag ju förstått var någonting som inte var gångbart.

Jag tyckte så mycket om honom. Jag ägnade dagar åt att analysera vad han sa och gjorde, försökte tolka vad han menade. Jag kunde vara helt ursinnig på mig själv på grund av något jag sagt till honom. Jag blev överlycklig när han inte gjorde bort mig inför andra, jag minns att jag tänkte "Vilken gentleman som inte gör bort mig inför folk, bara bakom stängda dörrar". Jag kände mig aldrig bekväm i hans närvaro. Nu i efterhand förstår jag att det självklart är svårt att slappna av med någon som ständigt kritiserar en, men när det pågick klandrade jag mig själv för att jag var så stel och osäker. Och visst borde jag vänt om och bara sprungit min väg när personen jag fallit handlöst kläcker ur sig saker som "Du är ingen prinsessa, varför skulle jag behandla dig som det?" eller "Jag tycker att jag är bättre än dig, men jag tycker att jag är bättre än de flesta."? Ja, det borde jag verkligen. Gjorde jag det? Nej, jag stannade. Sedan erkände han att han bara lekte med mig, att jag hittat på förhållandet för att må bättre och att jag egentligen inte betydde någonting för honom. Om jag gick då? Nej, men då började jag åtminstonde förstå att jag skulle behöva göra det någon gång. Det gick några veckor, samtalen blev färre, vi sågs aldrig. Han smsade ibland när han kände sig ensam. Efter ungefär en månad hade allting runnit ut i sanden. Det var så jobbigt, jag minns hur övergiven jag kände mig. Men nu när jag ser det tydliga mönstret i mitt skrivande ser jag hur mycket bättre jag mådde när han inte längre fanns där och strulade till det för mig.

Efter den där första perioden med honom har jag låtit honom komma nära inpå mitt liv tre gånger till. Aldrig lika nära, men påväg åt det hållet. Varför kan man fråga sig. Jag vet ärligt talat inte. Men jag har nu bestämt mig för att det inte ska få ske igen. Jag ska ta ansvar för mig själv och mitt eget välmående. Det är inte mitt fel att han behandlade mig som skit, men jag är skyldig mig själv att stänga så destruktiva personer ute.
Under tiden jag träffade honom upprepade jag omedvetet ett citat i min dagbok. Ett av Hans Koppel, som löd "Om jag gick leva om mitt liv skulle jag göra allting tvärtom."
 
Så hmm, har jag någon poäng med allt detta? JA. Har du en människa i ditt liv som snor din energi, sparkar dig när du ligger eller på något sätt får dig att må dåligt - slösa varken tid eller tårar på personen, släng ut svinet direkt.
 
 
titel: Håkan Hellström

Kommentarer
Postat av: Miranda

<3

2012-10-16 @ 23:37:59

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0